Befinner mig i detta nu på Öland med min fina, fina familj. Hmm, vi lämnar det så. Kom på mig själv med att vilja revidera om den där meningen då den överrumplade mig som felaktig men jag orkar inte. Idag och imorgon är den fin och just nu njuter jag bara av att vi har trevligt tillsammans(för en gångs skull). Jag är lycklig och kan verkligen vara mig själv till 100% när jag har mina närmast sörjande omkring mig. Det känns tryggt och det gör mig lycklig.

 

Äntligen har sommaren anlänt till Sverige. Vi drack vår eftermiddagsdrink i närmare 30 graders värme med en gassande sol från klarblå himmel. Jag älskar den svenska sommaren. Det här är den tiden på året då jag verkligen lever upp och trivs som allra bäst. Jag har mer motivation till saker och ting, dagarna blir så mycket längre och mer innehållsrika. Jag tror dessutom att ljuset och värmen plockar fram nya sidor hos oss svenskar. Tanken på ytterliggare en långdragen vinter med regn och rusk får mig att vilja ta mitt pick och pack och fly till värmen i slutet på september. Det skulle vara så fantastiskt skönt att undkomma kylan till förmån för sol och bad under vinterhalvåret för att sedan återinstallera sig i Svea rike i slutet på april igen. Ljuva tanke. Tyvärr har jag förpliktelser och måsten som stavas skola, jobb och ansvar för min framtid, som mer eller mindre tvingar mig kvar här på oviss framtid.

 

Min dröm är att ha ett litet hus på en bergsluttning någonstans på rivieran. Där vill jag kunna sitta på min lilla altan, se ut över det azurblå havet och skriva på min bok. Roman eller självbiografi kvittar. Jag tror att jag skulle vara harmonisk där, känna lugnet och inspirationen flöda? Men ett stycke svensk sommar missar jag inte för något i världen. Synd bara att den är så oförutsägbar och svårfångad.