Ångest.
Jag har en sådan obehaglig känsla just nu, jag känner mig skärrad, har svårt att andas och mina händer skakar. Det finns en obehagskänsla i min mage som vägrar försvinna, en känsla av inre stress och oro. Känner mig hög på ett negativt sätt, obehagligt.
Imorn klockan 10.00 har jag ett viktigt möte. Jag är lite spänd inför detta. Förhoppningsvis kommer det vara början till något nytt. I värsta fall spolas bandet tillbaka och jag är åter på ruta ett. Den där jävla rutan ett som jag helst av allt vill radera ur mitt liv. FAN. Varför ska vissa saker vara så svåra, komplicerade. Ger mig en känsla av att hjälplöst bara stå där och titta på när tåget som kallas mitt liv susar förbi i 180... Oförmögen att ingripa, se hur hela ekipaget är påväg åt helvete.
Jag är orolig för andra saker också, personer i min närmaste krets vars liv håller på att gå i spillror, återigen känslan av handlingsförlamning. Den är hemsk. Jag har försökt så jävla hårt, jag har gett i princip allt jag kunnat. Det har inte hjälp, det kommer inte kunna hjälpa heller. Jag hatar känslan av oförmåga och hopplöshet.
Dessutom oroar jag mig för att historien ska upprepas och jag ska få genomleva samma helvete som jag har gått i genom tidigare i livet, man kan inte skydda sig mot allt. Särskilt inte när hotet finns innanför ens egen vallgrav. Iband tror jag min värsta fiende och mitt största hinder är jag själv. Det gör mig så jävla arg och förbannad. Hur jag själv kan sätta käppar i hjulet för min egen lycka. Jag måste sluta tänka så jävla mycket, njuta, leva i nuet, vara tacksam. Men oron äter mig inifrån.
En av mina systrars kompisar hade sagt att de tyckte vi vär den mest perfekta familjen de kände, så snygga, lyckade, framgångsrika, hade så spännande liv, bodde utomlands etc. Jag skrattar rått och högt. NI SKULLE BARA VETA! Skrapa lite på den där jävla, perfekta fasaden som har blivit så omsorgsfullt uppbyggd med största precision...
Imorn klockan 10.00 har jag ett viktigt möte. Jag är lite spänd inför detta. Förhoppningsvis kommer det vara början till något nytt. I värsta fall spolas bandet tillbaka och jag är åter på ruta ett. Den där jävla rutan ett som jag helst av allt vill radera ur mitt liv. FAN. Varför ska vissa saker vara så svåra, komplicerade. Ger mig en känsla av att hjälplöst bara stå där och titta på när tåget som kallas mitt liv susar förbi i 180... Oförmögen att ingripa, se hur hela ekipaget är påväg åt helvete.
Jag är orolig för andra saker också, personer i min närmaste krets vars liv håller på att gå i spillror, återigen känslan av handlingsförlamning. Den är hemsk. Jag har försökt så jävla hårt, jag har gett i princip allt jag kunnat. Det har inte hjälp, det kommer inte kunna hjälpa heller. Jag hatar känslan av oförmåga och hopplöshet.
Dessutom oroar jag mig för att historien ska upprepas och jag ska få genomleva samma helvete som jag har gått i genom tidigare i livet, man kan inte skydda sig mot allt. Särskilt inte när hotet finns innanför ens egen vallgrav. Iband tror jag min värsta fiende och mitt största hinder är jag själv. Det gör mig så jävla arg och förbannad. Hur jag själv kan sätta käppar i hjulet för min egen lycka. Jag måste sluta tänka så jävla mycket, njuta, leva i nuet, vara tacksam. Men oron äter mig inifrån.
En av mina systrars kompisar hade sagt att de tyckte vi vär den mest perfekta familjen de kände, så snygga, lyckade, framgångsrika, hade så spännande liv, bodde utomlands etc. Jag skrattar rått och högt. NI SKULLE BARA VETA! Skrapa lite på den där jävla, perfekta fasaden som har blivit så omsorgsfullt uppbyggd med största precision...
