Sthlm har blivit kallt..
Jag är helt solo i denna stad just nu. Alla mina vänner och bekanta tycks på ett eller annat sätt ha övergivit storstadspulsen för varmare breddgrader eller lugnet i skärgården. Så här sitter jag själv i min lilla studentlya, äter sushi och tittar på OS på svt play. Har spenderat dagen i mitt egna trevliga sällskap med att mata elefanter på Gärdet och se på Prideparaden. Är i valet och kvalet om jag ska stanna hemma och chilla eller ge mig ut i Stockholmsnatten. Har några bekanta som ska ut, kan bli en intressant kväll då jag aldrig varit ute med dem förr. Vore härligt att dra på sig sin somrigaste outfit och mingla med nya människor förvisso. Chilla kan man göra när man blir gammal... (Ajaj - here we go again).
#Sommar
Befinner mig i detta nu på Öland med min fina, fina familj. Hmm, vi lämnar det så. Kom på mig själv med att vilja revidera om den där meningen då den överrumplade mig som felaktig men jag orkar inte. Idag och imorgon är den fin och just nu njuter jag bara av att vi har trevligt tillsammans(för en gångs skull). Jag är lycklig och kan verkligen vara mig själv till 100% när jag har mina närmast sörjande omkring mig. Det känns tryggt och det gör mig lycklig.
Äntligen har sommaren anlänt till Sverige. Vi drack vår eftermiddagsdrink i närmare 30 graders värme med en gassande sol från klarblå himmel. Jag älskar den svenska sommaren. Det här är den tiden på året då jag verkligen lever upp och trivs som allra bäst. Jag har mer motivation till saker och ting, dagarna blir så mycket längre och mer innehållsrika. Jag tror dessutom att ljuset och värmen plockar fram nya sidor hos oss svenskar. Tanken på ytterliggare en långdragen vinter med regn och rusk får mig att vilja ta mitt pick och pack och fly till värmen i slutet på september. Det skulle vara så fantastiskt skönt att undkomma kylan till förmån för sol och bad under vinterhalvåret för att sedan återinstallera sig i Svea rike i slutet på april igen. Ljuva tanke. Tyvärr har jag förpliktelser och måsten som stavas skola, jobb och ansvar för min framtid, som mer eller mindre tvingar mig kvar här på oviss framtid.
Min dröm är att ha ett litet hus på en bergsluttning någonstans på rivieran. Där vill jag kunna sitta på min lilla altan, se ut över det azurblå havet och skriva på min bok. Roman eller självbiografi kvittar. Jag tror att jag skulle vara harmonisk där, känna lugnet och inspirationen flöda? Men ett stycke svensk sommar missar jag inte för något i världen. Synd bara att den är så oförutsägbar och svårfångad.
Lund i Juli 2010.
Fosterställning
Det är söndag. Jag ligger kvar i min säng och tittar in i väggen. Lyssnar på David Gray. Jag har varit ute och festat onsdag-lördag och är minst sagt lite, eller extremt om vi ska vara helt ärliga, sliten. Det märks att man inte är 17 längre. Usch, jag kan inte förstå att jag just skrev det där. Kanske den tråkigaste och klyschigaste kommentaren jag kläckt på länge. Mest på grund av att jag definitivt skulle önska att jag fortfarande var 17 och kunde festa som en rockstar och för att åldrandet i sig ger mig panikångest. Sprang på en gammal "Blast from the past" någon av kvällarna ute i dimman och kan inte annat än återigen förvånas över hur vissa människor av outgrundlig anledning lämnar efter sig spår i ens liv trots att logiken inte stödjer det faktumet någonstans. Jag kan inte motivera det och vet därför inte riktigt heller hur man ska förhålla sig till det!?
Vidare funderar jag över livet i allmänhet och försöker förtränga känslan av maktlöshet som gnager i mig. I synnerhet syftar jag på problematiken som uppstår då människor i ens närhet inte mår särskilt bra. Känslan av oro, av att man vill så väl och försöker göra allt som står i ens makt för att hjälpa till. Men att man känner sig otillräcklig, att man ger så mycket och att det ändå inte är nog. Man kan inte nöja sig med att släpa hästen till vattnet utan vill likförbannat gärna bända ner huvudet och tvinga den dricka av det också. Tyvärr kan man ju bara hjälpa andra människor till en viss gräns, resten är ju upp till dem själva. Sådana insikter kan dock ta tid och jag med min rastlösa natur, tycker inte om saker som tar tid. Jag vill att allt ska hända nu, nu, nu och jag vill att mina nära och kära ska vara lyckliga. Ibland kan jag tro att jag fokuserar så pass mycket på andras lycka och välmående att jag lätt kan glömma bort min egen.
Exkex.
Apropå modeller så blir jag praktiskt taget STALKAD av mitt ex numer. Han dyker upp på någon banner i hörnet på VARENDA jäkla sida jag råkar vara inne på, helt sjukt! Tur att jag inte är heartbroken, då hade jag nog varit allt annat än superlycklig.. ;)
Call me maybe?
Åh herre, 2007 hängde vi A&F butiken i London var och varannan vecka för att dregla över dessa trevliga män som jobbade där. Kommer speciellt ihåg en kväll då jag och Jo sprang på hela den manliga personalstyrkan från Abercrombie på Movida. Kan vara en av de av de galnaste kvällarna i mitt liv tror jag!? Vilka jäkla tider! Jag jobbade själv där ett väldigt kort tag innan jag fixade mitt barjobb vid Piccadilly. Vi hade personalrabatt på 30% så A&F hoodies finns det och blir över av i min garderob än idag.
Practice makes Perfect.
Häromdagen ringde en kompis och frågade mig om jag hade haft sex med en gemensam bekant till oss. Detta var nämligen ett rykte hon fått höra och var nyfiken över huruvida det stämde eller ej. Jag kan bli så fruktansvärt trött på skvallret, spekulationerna och de fördömanden som ständigt florerar omkring oss. Jag är en självständig och fri människa och jag anser att det borde vara min rättighet att få agera i enlighet med vad jag själv vill och känner för - utan att människor omkring mig ska ifrågasätta och ha åsikter. Givetvis innefattar det inte att man ska få såra andra eller vara rent elak, men så länge ingen annan blir lidande av mitt agerande så tycker jag att det är helt upp till var och en vad man vill göra med sitt liv och hur man gör det.
Jag önskar att jag var bättre på att gå min egen väg och fullt ut kunna strunta i vad människor runt omkring mig ska tycka och tänka. Jag hatar verkligen den oron och de hämningar som det medför när man bryr sig om omgivningens eventuella reaktioner. Man är så innerligt rädd för "vad alla andra ska tycka". Vilka "alla andra" förresten? Det är ju knappast nära och kära? Snarare en diffus samling människor utan tydliga ansikten, med vaga anletsdrag som jag knappast känner igen. De står där med armarna i kors över bröstet, rynkade ögonbryn och en bister uppsyn. En liten publik som bevakar den lilla cirkus som kallas mitt liv.
Jag har god lust att helt och håller skrämma dem på flykt. Jag är trött på att försöka anpassa mig och tillfredsställa denna oformliga, grå massa av kritiker. Jag känner för att bara leva mitt liv precis så som jag behagar, känna total frihet och låta mitt hjärta ta mig dit det vill utan att hämmas, utan att vara rädd för att bli ifrågasatt eller värderad. Man kommer aldrig kunna tillfredsställa alla, det kommer alltid finnas någon som kommer ha åsikter. Så varför ens försöka, varför inte istället lägga den energin på att tillfredsställa sig själv? Tillåta sig själv att leva ut sina visioner och följa de där drömmarna som man inte riktigt vågar hoppas på? Jag ska från och med nu aktivt arbeta för att bli än bättre på att sätta upp mina egna gränser och sluta påverkas av det som kan tänkas vara normgivande och vad jag inbillar mig att "alla andra tycker".
Dessutom ska jag bli väldigt mycket bättre på att inte vara fördömande själv, låta andra människor sticka ut precis som de vill och sluta ifrågasätta och nedvärdera de som inte passar in i mina mallar. Jag har blivit väldigt mycket bättre på det, men det är en lång bit kvar.
aldrig ensam - alltid i sitt eget sällskap
Jag är en person som inte trivs med ensamheten, jag skyr mitt eget sällskap och har så länge jag kan minnas försökt att spendera all min tid i samvaro med andra. Rädd för att bli lämnad ensam med mig själv och framför allt med mina tankar. Ibland kan jag skrämmas av mina egna funderingar, då jag tenderar att tänka djupare och mer ingående än vad jag egentligen är bekväm med. När man reflekterar och analyserar saker och ting, vänder och vrider på dem ur alla tänkbara vinklar och vrår så riskerar man tillslut att tappa fotfästet och ifrågasätta de mest fundamentala faktorerna i ens liv. Ju mer jag lär känna mig själv dessto mer förvirrad blir jag. Som att man blottlägger toppen på ett isberg och samtidigt anar konturerna av något otroligt mycket större som finns där under. Det skrämmer mig. Ibland kan jag inbilla mig att det hade varit bekvämare att i högre utsträckning vara ovetandes och ointresserad, då vetskapen om mina egna nycker och tendenser snarare förstärker känslan av maktlöshet och ifrågasättande. Trots vetskap och förstålse kan jag i många hänseenden strida mot mina egna principer och vägra tänka och agera som jag önskar. Otroligt frustrerande.
Jag antar att jag alltid sökt en självsfrände, en person att identifiera sig med som fungerar på liknande sätt som jag själv. En strävan efter trygghet och en inneboende önskan att slippa känna mig så utelämnad åt mig själv. Många gånger har jag tyckt mig ha hittat rätt, träffat människor som man känner igen sig själv i och som möjliggör en känsla av samförstånd. Ju äldre man blivit ju svårare har det dock varit att hitta gelikar. Jag har äntligen kommit till den bistra insikten att vi människor söker oss till varandras sällskap för att hitta sig själva och spegla sig själva i varandras sätt att vara. Det är nog därför vi kan bli olika personer med olika människor för att vår avspegling påverkas av den människans förhållningssätt gentemot oss. Då vårt agerande är en respons på de impulser som vår medmänniska sänder ut. Att leta efter sig själv och tryggheten i andra människor känns följktligen ganska lönlöst. Så jag antar att man för att hitta sig själv och bli trygg i sitt eget men även andras sällskap, måste utmana ensamheten. Våga ge sig hän åt och kunna förhålla sig till rädslan över att känna sig utelämnad, missförstådd och övergiven.
I'm not giving up, I'm just giving in.
*edit
Microvärmd blodpudding/fläsk blir degigt samt torrt och i kombination med hallonsylt i brist på annat förtjänar den absolut inte någon michelinstjärna om vi säger så.. Uäck.
#SlitenTjej
Om jag sa att jag var sliten i fredags, så är det INGENTING mot hur jag känner mig just nu. Jag är ett vrak. Jag ligger på havets botten. Mitt liv har uppenbarligen haft ett högre tempo senaste tiden än min kropp orkar med. Man kan leva efter devisen "sova kan man göra när man blir gammal" till en viss gräns, men efter hand tar det tvärstopp. Helgen blev händelserik och mycket fest stod på schemat. Jag har som alltid en tendens till att ta på mig för mycket saker och vilja planera in alldeles för många aktiviteter när jag har lite tid över. Dessutom hade jag ju min lite FÖR trevliga vän boendes här. Att somna vid 3-snåret för att sedan gå upp och jobba vid 7 tär något fruktansvärt på krafterna efter ett par nätter. Speciellt som jag gladeligen sover en tio timmar i vanliga fall om jag vill känna mig riktigt utvilad. Det här med tidiga mornar är inte riktigt min Cup of Tea någonstans. Jag tror att mina år inom nattklubbsvängen har gett mig men för livet.
Så nu sitter jag i varje fall här, nyss hemkommen från jobbet och är lite småbitter och grinig. Jag ska alldeles strax värma en extremt kulinarisk matlåda (som förmodligen har någon dag för mycket på nacken - men jag orkar verkligen inte ens bre en macka just nu) bestående av blodpudding och stekt fläsk. Duscha, Stupa i säng, kika på senaste True Blood-avsnittet och sedan sova sött före nio låter som en harmonisk stråkorkester i mina öron just nu. Wish me Good Luck!
Så nu sitter jag i varje fall här, nyss hemkommen från jobbet och är lite småbitter och grinig. Jag ska alldeles strax värma en extremt kulinarisk matlåda (som förmodligen har någon dag för mycket på nacken - men jag orkar verkligen inte ens bre en macka just nu) bestående av blodpudding och stekt fläsk. Duscha, Stupa i säng, kika på senaste True Blood-avsnittet och sedan sova sött före nio låter som en harmonisk stråkorkester i mina öron just nu. Wish me Good Luck!
Den som säger att man inte kan shoppa sig lycklig har inte hittat rätt butiker...
BikBok har galet mycket rea nu. Whitney Port kreationerna säljs ut för en spottstyvel. Jag, storfyndaren personifierad, har givetvis hunnit dit ett par vändor och tömt spargrisen. Åkte in till Gallerian en sväng nu för att jaga antydan till baksmälla på flykt med lite shoppingadrenalin. Hade de snygga läderbotsen med silverdetaljer i sikte men tyvärr fanns enbart 36or och 40or kvar. Som den shopaholic jag är nöjde jag mig givetvis inte med att gå därifrån tomhänt så det var bara att slå till på ett par platformssandaler. Jag höll på att gå loss på solglasögonen vid kassan också men lyckades lägga band på mig själv i sista stund. Den där utlandsresan jag suktar efter får nog ersättas med en bussresa till Söderköping om jag fortsätter i den här takten.
Lördagen...
...slutade med årets första bad och vildmarkshiking hem genom kuperad terräng.
Välkommen kära helg, du är efterlängtad!
Jag är så galet trött.... Har jobbat hela dagen och sov alldeles för lite i natt, efteråt var det AW på jobbets uteterass där det bjöds på libanesisk mat och skumpa. Det kan man ju faktiskt inte riktigt tacka nej till. Kom nyss hem och all luft gick ur mig. Det känns så lockande att dra på sig en mjukisoutfit och krypa ner i sängen just nu. Men min kära vän Jo är på visit i Sthlm från Götet denna helg. Fick just ett mess där det stod att jag gör bäst i att infinna mig på Operakällaren kl. 20.00 sharp för än mer champagne. Livet är hårt! Ska försöka ta det lite lugnare denna helg jämfört med den senaste.
Apropå det så blev min och Cickis vimmeldebut på stureplan.se tydligen en uppseendeväckande historia. Vår pic blev inte bara utnämnd till en av "helgens bästa bilder" utan vi omnämdes även som veckans fashion forward som "rågade trendmåttet". Hmm... Ja. Nej. Nja. (Vissa i vår umgängeskrets hade dock synpunkter på att vi snarare såg ut som 2010-talets versioner av Tratten&Finkel). Men kul hade vi! När vi var yngre så kan vi ha varit Norrköping mest vimmelbildskåta 18 åringar. Våra glada nunor med babyblå glitterögonskugga figurerade på majoriteten av uteställenas bildtablåer till de stackars Norrpishkidzens förtret. Dags för en efterlängtad comeback kanske? - lol.
A walk down memory lane.
Läste igenom de gamla inläggen som jag hade sparade i den här bloggen från sommaren 2009 som jag spenderade i London ihop med min dåvarande pojkvän. Å herre, vad nostalgisk jag blir. Det var på många sätt en riktigt fantastiskt sommar. Vi bodde i en supermysig lägenhet i Canada Water med utsikt över Canary Wharfs maffiga bankdistrikt. Jag jobbade på Vendome Mayfair som på den tiden var riktigt grymt! Den sommaren tjänade jag så löjligt bra med pengar... Jag minns att jag inte ens behövde ta av lönen på mitt bankkonto utan kunde leva på drickspengarna. På mitt nattduksbord stod ett glas och var natt när jag kom hem från jobbet tömde jag fickorna och fyllde det med ett härligt prassel av sedlar. Jag jobbade med så himla härliga kollegor också! Vi hade grymt så kul, drack shots med kunderna och dansade som galningar bakom baren.
Jag kan ibland sakna den tiden och allt det som den förde med sig något enormt, människorna, friheten, Vendome och London. Ibland önskar jag att man kunde spola tillbaka bandet och få återuppleva det igen. Njuta lite mer. Det här var min andra trip till London av totalt fyra, jag har ju faktiskt hunnit med att bo där två omgångar till sedan dess. Men det var något speciellt med den där sommaren som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Ayo Technology med Milow gick på repeat på min spellista juli -09 och kommer alltid påminna mig om den här tiden.
Ljummen sommarnatt
Jag skulle så galet gärna sitta på en random uteservering och dricka drinkar just nu. Kanske till och med ge mig vidare ut i Stockholmsnatten för dans under bar himmel. vartefter kvällen lider. Men istället ligger jag vaken i min säng och räknar med vånda ner minutrarna tills klockan slår 06.40 då mitt alarm skräller hänsynslöst. Merde.
