Jag är en person som inte trivs med ensamheten, jag skyr mitt eget sällskap och har så länge jag kan minnas försökt att spendera all min tid i samvaro med andra. Rädd för att bli lämnad ensam med mig själv och framför allt med mina tankar. Ibland kan jag skrämmas av mina egna funderingar, då jag tenderar att tänka djupare och mer ingående än vad jag egentligen är bekväm med. När man reflekterar och analyserar saker och ting, vänder och vrider på dem ur alla tänkbara vinklar och vrår så riskerar man tillslut att tappa fotfästet och ifrågasätta de mest fundamentala faktorerna i ens liv. Ju mer jag lär känna mig själv dessto mer förvirrad blir jag. Som att man blottlägger toppen på ett isberg och samtidigt anar konturerna av något otroligt mycket större som finns där under. Det skrämmer mig. Ibland kan jag inbilla mig att det hade varit bekvämare att i högre utsträckning vara ovetandes och ointresserad, då vetskapen om mina egna nycker och tendenser snarare förstärker känslan av maktlöshet och ifrågasättande. Trots vetskap och förstålse kan jag i många hänseenden strida mot mina egna principer och vägra tänka och agera som jag önskar. Otroligt frustrerande.

 

Jag antar att jag alltid sökt en självsfrände, en person att identifiera sig med som fungerar på liknande sätt som jag själv. En strävan efter trygghet och en inneboende önskan att slippa känna mig så utelämnad åt mig själv. Många gånger har jag tyckt mig ha hittat rätt, träffat människor som man känner igen sig själv i och som möjliggör en känsla av samförstånd. Ju äldre man blivit ju svårare har det dock varit att hitta gelikar. Jag har äntligen kommit till den bistra insikten att vi människor söker oss till varandras sällskap för att hitta sig själva och spegla sig själva i varandras sätt att vara. Det är nog därför vi kan bli olika personer med olika människor för att vår avspegling påverkas av den människans förhållningssätt gentemot oss. Då vårt agerande är en respons på de impulser som vår medmänniska sänder ut. Att leta efter sig själv och tryggheten i andra människor känns följktligen ganska lönlöst. Så jag antar att man för att hitta sig själv och bli trygg i sitt eget men även andras sällskap, måste utmana ensamheten. Våga ge sig hän åt och kunna förhålla sig till rädslan över att känna sig utelämnad, missförstådd och övergiven.