Det är söndag. Jag ligger kvar i min säng och tittar in i väggen. Lyssnar på David Gray. Jag har varit ute och festat onsdag-lördag och är minst sagt lite, eller extremt om vi ska vara helt ärliga, sliten. Det märks att man inte är 17 längre. Usch, jag kan inte förstå att jag just skrev det där. Kanske den tråkigaste och klyschigaste kommentaren jag kläckt på länge. Mest på grund av att jag definitivt skulle önska att jag fortfarande var 17 och kunde festa som en rockstar och för att åldrandet i sig ger mig panikångest. Sprang på en gammal "Blast from the past" någon av kvällarna ute i dimman och kan inte annat än återigen förvånas över hur vissa människor av outgrundlig anledning lämnar efter sig spår i ens liv trots att logiken inte stödjer det faktumet någonstans. Jag kan inte motivera det och vet därför inte riktigt heller hur man ska förhålla sig till det!?

Vidare funderar jag över livet i allmänhet och försöker förtränga känslan av maktlöshet som gnager i mig. I synnerhet syftar jag på problematiken som uppstår då människor i ens närhet inte mår särskilt bra. Känslan av oro, av att man vill så väl och försöker göra allt som står i ens makt för att hjälpa till. Men att man känner sig otillräcklig, att man ger så mycket och att det ändå inte är nog. Man kan inte nöja sig med att släpa hästen till vattnet utan vill likförbannat gärna bända ner huvudet och tvinga den dricka av det också. Tyvärr kan man ju bara hjälpa andra människor till en viss gräns, resten är ju upp till dem själva. Sådana insikter kan dock ta tid och jag med min rastlösa natur, tycker inte om saker som tar tid. Jag vill att allt ska hända nu, nu, nu och jag vill att mina nära och kära ska vara lyckliga. Ibland kan jag tro att jag fokuserar så pass mycket på andras lycka och välmående att jag lätt kan glömma bort min egen.